mariahornn

jag mår rent utsagt skit jusst nu, och jävlar vad less jag börjar bli på det nu.
nervositeten har tagit över mig totalt, jag är rädd.. så jävla rädd..
och då sitter jag och tänker nu, vart är alla som man trodde fanns vid ens sida när man behöver dom som mest?
- inte i min närhet tydligen.
jag ser bara ett svart tomt hål. jag är helt stum, jag känner mig helt tom....
jag orkar inte, jag vill inte längre, jag skiter i det!
jag hatar när livet är svårt att leva. jag hatar att känna att jag är förbannad på mig själv.
har jag brytit ihop nu? är det då man känner såhär?
jag sjunker ner till botten, jag behöver ett lyft..
jag vill kunna känna den förbannad känslan:
jag är stark, jag klarar det här utan problem, det är bara som en fis i rymden och jag har alla som stöttar mig precis bakom mig hela tiden.
men ska det vara så jävla förbannat svårt då?
jag gråter, jag sitter och fäller tårar för mig själv.
är det så det ska vara?
jag orkar bara inte..


jusst nu vill jag bara tillbaka till någon av alla gånger jag haft roligt och inte tänkt ett skit på vad som ska hända.



snart blir allt bara ett tomt farväl